Hej fina
kvinnor!
Kämpar du
med valet om du ska lämna honom eller inte? Hör du folk som viskar bakom din
rygg: ”Men varför går hon inte bara?!” Eller så har du lyckats med att hålla
skenet uppe och alla avundas dig en sådan fantastisk man. Som om de visste hur
du lever bakom stängda dörrar...
Många är anledningarna till varför du inte lämnar. Det är verkligen inte en
lätt sak. Du har ju ett sammanvävt liv med din man där önskan att leva ihop
hela livet ligger som grund. Men... så började misshandeln...
Här är mina
anledningar som påverkade att jag stannade så länge:
- Han
påminde mig då och då under hela vår tid tillsammans hur ”syndigt” jag hade
levt, eftersom jag hade haft killar före honom. Detta skapade en skuld i mig.
Han ville få mig att uppföra mig som en kvinna från hans land. Han ville
verkligen inte att hans familj
skulle få reda på mitt ”syndiga förflutna”. Han glorifierade hans land och
kvinnorna där. Jag växte in i rollen att ”botgöra mina synder” med att hålla
fast vid min man livet ut! Skulle jag bryta med honom skulle jag vara ”en misslyckad
kvinna”, som han uttryckte det. (Jag hade ingen självkänsla – andras åsikter
var viktigare än mina.)
- Jag har
min tro på Gud och då jag läste i skriften att ”ingen får bryta äktenskapet”
tog jag det på allvar. Himmelriket är det viktigaste av allt. (Men senare fick
jag lära mig att Gud inte vill ont.)
- Jag hade
ansvar för hans välmående – alltså han sa att det var mitt ansvar. (=hjärntvätt)
- Jag hade
full upp med att hantera honom hela tider; alltså se till så han höll sig lugn
(jmf mitt tidigare inlägg om vikten av att ha fokus på sig själv), så jag hade
inte mycket plats för andra tankar. (= Medberoende)
- I landet
jag bodde i diskuterades aldrig kvinnliga rättigheter. Där var det givetvis en
skam att lämna sin man. (Även i Sverige är det på många håll en skam.)
- Min man
trodde också på Gud, men hade en skev bild av Gud, som han utnyttjade mot mig.
Efter ungefär halva vår tid tillsammans, när vi ”bråkade”, började han varna
mig för att lämna honom för då skulle jag ”komma till helvetet” som han sa. Så
när han varnade mig för det blev jag starkt påverkad. Inte ville jag komma till
helvetet! Jag litade på att min man visste vad Gud tyckte. (Här går vi många i
fällan: att vi litar på att andra vill oss lika väl som vi vill dem väl.)
- Min man,
min omgivning – och jag – var överens om att ”lite bråk får man tåla och att
livet inte alltid är så lätt”. (Det är bra att vi sprider infon om olika former
av misshandel – så det blir känt vad som är skillnad på ”lite bråk” och
misshandel!)
- Jag visste
att jag skulle skämma ut hela hans familj om jag lämnade – jag som hade kämpat
med att de skulle godkänna mig. Alla skulle döma mig och säga att jag ”splittrade
familjen”. Eftersom min man hade stampat ner min självkänsla till botten var
jag rädd för deras dömande.
- Jag
hoppades att vi skulle få det bättre för att jag hade fortfarande känslor kvar
för honom. (När jag lämnade hade jag nått botten och hade inga känslor kvar.)
- Skulle jag
lämna var steget enormt för jag skulle behöva flytta tillbaka till Sverige och
starta om från noll. Efter tjugo år utomlands.
- Men mest
av allt hade jag ingen aning om att min man manipulerade mig förrän de tre sista åren... Jag trodde på honom: att allt var mitt fel. Det var när jag läste
boken ”But the never hit me”, och för första gången fick höra talas om psykisk
misshandel, som jag gjorde ett ”kognitivt skifte” som det heter. En dörr
öppnades i min hjärna... Jag började då förstå att anledningen till att jag
mådde så dåligt, att jag ständigt var rädd, var för att min man misshandlade
mig. Det tog lång tid för mig att förstå allt, men jag blev mer vaksam på hans
beteende. Allt började sjunka in, men jag gick mellan förnekelse och nya
insikter. Det paradoxala var att när jag hade som minst kraft kvar, var jag
tvungen att få ny kraft någonstans ifrån för att orka lämna, med allt det
innebar. Antagligen gick jag in i någon sorts autopilot. Stängde av alla
känslor för att orka. Bara körde på och började planera.
Det här är
mitt livs resa. För mig var det rätt att lämna. Det tog mig lång tid att kunna
säga det, men det kan jag idag!
Det enda och
riktiga jag kan rekommendera dig är att ta reda på sanningen. Att leva med
ögonen och hjärtat öppna. Det handlar om ditt liv. Lev i sanning:
- Bortförklara
inte något
- Våga lägga
ansvaret på den som gör orätt
- Ljug inte
för dig själv
- Lev enligt
dina förutsättningar, ingen annans
- Var medveten
om ditt otroliga värde
- Lev fullt
ut – idag
- Ge dig
själv gåvor som ger dig glädje
Så kan du
bli en stark kvinna, ödmjuk att veta när du ska hjälpa din nästa och veta när
du ska sätta dina gränser.
När du
pratar sanning lever du i sanning. När du lever i sanning dömer du inte dig
själv eller ber om tillåtelse från någon att få leva. Håll dina löften som du
lovar dig själv.
Jag sänder
alla mina varmaste styrkekramar till dig du fina kvinna!
Rosa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar