Rädslan var en trogen följeslagare i min relation med honom. Från början till slutet. På olika sätt. Men rädd var jag.
Vi bodde i hans land. Hans aggressioner ökade. Min rädsla ökade. Jag började lära mig orsak och verkan. Jag började se mönstret. Om jag gjorde så - så hände det. Så det var bäst att inte göra det. Jag lärde mig att jag hade makt att slippa känna mig rädd om jag var en snäll flicka. Men i vissa situationer var jag spänd som en fiolsträng av rädsla.
Några år in i hans land blev jag bättre på att koncentrera mig i hans sällskap. Bättre på att säga de perfekta sakerna. Att det var av rädsla tänkte jag inte på. Jag visste bara att det funkade. Jag fick ibland beröm för att jag var en duktig flicka. Jag sa till mig själv att livet var säkert nu på väg mot bättre tider - samtidigt som jag fick trycka bort klumpen av rädsla i magen. Allt det här var ju mitt liv! Det blev inte bättre av att han tyckte det var roligt att skrämma mig. Han skrattade så gott efteråt, men jag förblev rädd tills jag hade lugnat ner mig själv.
De sista åren var jag expert. Varje mening jag sa till honom hade jag i förväg gått igenom för- och nackdelar på. Jag försökte inte att visa min darrande röst när jag sa något eller frågade något. Rädslan var min ständiga följeslagare. Magen var spänd dag och natt. Förstoppningen var där för att stanna. Jag var rädd att säga fel, stå fel, laga fel mat, uttrycka mig fel till barnen, att barnen sa fel till honom, uttrycka mig fel till honom, klä mig fel, prata med fel personer, inte le tillräckligt, ha fel frisyr, sova vid fel tid, städa fel, inte vara tillräckligt hjärtlig till hans familj/vänner - ja allt i mitt liv som han blev arg på.
Men det var också rädslan som gjorde att jag bestämde mig för att lämna. OM jag inte skulle lämna så skulle värre saker hända. Jag ville inte vara med om det. Rädslan tvingade mig att hitta en väg ut.
Jag planerade i rädsla. Jag var rädd att han skulle få reda på att jag skulle lämna honom. Jag gick med spänd mage igenom allt jag måste göra och ta med mig. Jag ljög genom tänderna då jag spänt bedyrade min kärlek för honom. Visst han märkte något, men jag lyckades ta mig iväg i alla fall - spänd som en fiolsträng.
Jag trodde att bara jag befann mig i Sverige igen så skulle allt vara lugnt, men eftersom han jagade mig genom de olika medierna levde jag spänt i flera år. Vid vissa tillfällen tänkte jag att han stod där ute i mörkret och såg på mig när jag drog ner persiennerna på kvällen. Det var rädslan som hade varit min följeslagare i alla år som dök upp och satte idéer i mitt huvud.
Idag dyker rädslan upp på ett ställe som jag inte kan kontrollera. I mina drömmar. När jag t.ex. är stressad på jobbet under några veckors tid, och hanterar livets vanliga bekymmer, drömmer jag ibland mardrömmar om att jag är tillbaka med honom - och inte har något att säga till om. Jag tror att kroppen associerar trötthet/stress med den "gamla rädslan" och tar sig tillbaka till det livet som den minns. Jag levde ju så länge i rädsla.
Jag har många gånger tänkt på att jag inte kommer ihåg några goda minnen med honom. Något kul måste vi väl ha haft... Varför? Jag tror att mitt huvud ständigt var så spänt upptaget med att hålla honom lugn, så alla andra minnen försvann. Livet var bara rädsla.
Hur gör man då för att ändra sitt liv inifrån och ut? Hur gör man för att bli fri från sin rädsla? Hur gör man för att ta kontrollen över sitt liv igen. Jo, genom att inse att man blivit manipulerad och levt i medberoende och sen stärka sin självkänsla med att lära sig gränsdragning och förstå härskartekniker - så att man börjar älska sig själv. Om du är ny på min blogg - läs mina tidigare inlägg om detta - och lyssna på dem jag rekommenderar i högerkolumnen.
Idag är det inte rädslan som driver mig framåt. Det är mina egna drömmar som jag vill uppfylla som driver mig. Jag planerar gott och sakta. Jag har inte bråttom. Jag vet att jag går på en god väg. Jag kan stanna upp och se solen lysa. Jag ser att den lyser på mig.
Tack gode Gud för allt jag får.
Kram
Rosa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar