Förlåta = stanna kvar hos honom?

En bra kristen förlåter alla, men innebär förlåtelse också att du som kristen måste stanna kvar hos din misshandlare?  Innebär förlåtelse att han ska få misshandla dig hela livet? Vad är det för skillnad på att förlåta, glömma och stanna kvar - och förlåta, glömma och lämna honom? Kan det vara så att förlåta, glömma och stanna kvar - bara leder till mer misshandel? 

Varför kunde jag inte vara tacksam för allt som Gud hade gett mig?  Jag hade ju inte bara en "svår man", jag hade ju mina barn bredvid mig. Jag plågades av dessa motstridande tankar. Varför kunde jag inte acceptera mitt öde? Jag hade ju själv valt honom. Jag levde i en omgivning där kvinnan var den som fick offra mest - sa de till mig. De som var auktoritära. Det var min lott i livet att stanna kvar. Jag skulle offra hela mitt liv för att familjen "ska hålla ihop", som min man sa. Min man berättade för mig vilken åsikt Gud hade. Jag skulle inte tänka på mig själv. Det sa både min man och alla runt oss. Det var som om min man sa: "Ge inte dig själv något - ge mig och andra!"

För varje år jag stannade lärde jag våra barn att min mans och mitt destruktiva uppförande var ok. Att han kontrollerade mig och att jag tillät det hända. Med vårt uppförande lärde vi våra barn att de inte dög som de var och att de alltid måste lyda andra före sig själva.

Ondskan blev lika vanlig i mitt liv som magsmärtorna och jag förstod att det enda var att lämna. Jag gjorde det för min egen och barnens skull. Jag hoppades på att barnen på något sätt kunde få leva borta från hans kontroll. Jag kände att vi måste bort från något ont och destruktivt. Jag kände att Gud inte vill något ont!!!

För mig hade det varit självklart att leva kärleksbudskapet till 100%. Men jag hade fått lära mig, i den tuffa skolan med min man, att min man inte gav 100%... Hur mycket han gav mig vet jag inte men jag vet att jag endast andades genom att hyperventilera - vilket en osteopat upptäckte tre år efter att jag hade lämnat honom. Hon lärde mig till slut att andas normalt.

Det är ingen som vet när en misshandlad kvinna är redo att lämna. Men det brukar vara när hon har nått botten. Helt kraschat. Då ser hon att hon gav allt hon hade - och vart ledde det henne... Vad hade hänt om jag inte hade tittat på det tv-programmet där de sa att kvinnan hade rättigheten att inte bli psykiskt misshandlad? Svår tanke...

Jo, vi ska stanna kvar och kämpa med våra äktenskap - men inte om vi får betala med våra liv - för att våra män kräver det.

Psalm: 116:1-2:
I love the Lord, for He heard my voice; He heard my cry for mercy. Because He turned His ear to me. I will call on Him as long as I live.

I Jesu Kristi kärlek
Rosa