Ta hand om sig själv ≠ egoism

Vad är skillnaden mellan att ta hand om sig själv och att vara egoistisk? Blir ni kallade egoistiska om ni av trötthet bara faller ner i sängen? "Om du inte tar hand om mig är du egoistisk" kan låta rätt - vi ska ju ta hand om varandra! Men hur kan du då avgöra när din partner tar sig för stora rättigheter? När ska du säga "STOPP - där går min gräns!"? För någon som inte känner empati med dig, tycker självklart att du inte har rätt att sätta gränser.

Gränsen för hur mycket jag skulle ta hand om mig själv bestämdes av min man. Jag blev kallad egoistisk när jag gjorde något som inte han var inblandad i. Idag kan jag förstå att han inte kunde "gå ut ur sig själv" och glädjas med mig. Men då var jag för kontrollerad av honom för att förstå vad som pågick. När jag var tvungen att vila kände jag skulden.  Jag hade rätt till min kropp, men jag var fången i hans makt.

I en relation måste båda parter kunna ha förmåga till empati = medkänsla. Annars är det ingen relation. Då är det en auktoritär ledare-barn-relation. Där en styr över en annan. Full av kontrollbehov. Svaret på frågan om var gränsen går: Lyssna till din magkänsla - den har alltid rätt! Läs också mina varningssignaler i boken.

Alla har vi den medfödda gåvan från Gud att få ta hand om oss själva som vi finner det lämpligt. Alla har vi rätt att sätta våra gränser. Vi måste först ta hand om oss själva på ett hälsosamt sätt så vi orkar ta hand om andra. Även moder Teresa hade sina bönestunder varje dag, i stillhet, för att få kraft. 

När vi lever i trygghet bland människor som kan känna empati fungerar relationen. Då känner vi oss avslappnade. Ibland får jag som jag vill, ibland får du som du vill. Vi kommer överens om en medelväg. Som moder Teresa sa: "Vänliga ord är små och enkla att säga, men de ekar i oändlighet."

Kärlek

Vad är kärlek? 

Att han inte kan leva utan dig? Att han är lite lagom svartsjuk? Eller att han stannar ensam hemma en kväll med barnen så du kan gå ut med en kompis? 

Jag var så upptagen med att ge kärlek så att jag inte upptäckte att jag inte fick tillräckligt tillbaka. Jag var beredd att göra ALLT. Ge allt. Till och med mina åsikter och min vilja. Jag upptäckte inte att han inte gav mig sina åsikter och sin vilja. Jag blev en öppen bok för honom. Jag drog inga gränser. Inga "Stopp, där går du för långt!" eller "Jo, men det tycker jag, och det står jag för!" Och han frågade inte vad jag tyckte om saker och ting. De viktiga sakerna alltså. Han visste bäst.

Han var van att ta sig för. För honom blev kärlek det som han gav mig. Det han tyckte att jag skulle ha. Lagom med pengar, hem och bil. Och han tyckte att jag skulle vara tacksam. Han förstod inte när jag bad om vänlighet. Han förstod inte att han måste säga förlåt – och mena det – för att smärtan skulle gå bort. Han förstod inte att han måste ta ansvar för vad han gjorde.

Med min kärlek försökte jag påverka honom. Om jag behandlade honom som jag ville bli behandlad - så skulle han ändra sig, trodde jag. Men han gjorde inte det.  

Helige Johannes av Korset skrev: "En själ som är fylld av kärlek är en vänlig, ödmjuk, mild och tålmodig själ.” 

Paulus sa: ”Kärleken är in­te ut­ma­nan­de, in­te självisk, den bru­sar in­te upp, den vill ing­en något ont. Den fin­ner in­te glädje i orätten men gläds med san­ning­en.”

Kärlek ger dig frihet och glädje. När någon älskar dig känner du dig trygg.

Nöj er inte med smulor från bordet när det finns någon därute som har en hel måltid uppdukad med hänsynsfullhet och värme. Någon som trivs med sig själv, är trygg nog att samarbeta och vet att ha respekt för dig betyder att han lyssnar på dig - inte skrämmer.