Hej!
Hur får man sin självkänsla tillbaka efter
år/decennier av att ha levt med någon som fullständigt körde rakt över en -
rasslande som en skördetröska? Hur vet man att man överhuvudtaget är värd
något? Finns det ett minne långt långt därinne där man kommer ihåg en tid då
allt var annorlunda - då allt var trygghet? Hur kommer man tillbaka dit?
För mig knackade Gud mer och mer på min
dörr. Jag öppnade och Han sa: "Jag älskar dig precis som du är, mitt barn.
Jag har skapat dig precis så - av en viss anledning. Lita på Mig." T.o.m.
i min naivitet berättade jag för min man om vad jag kände att Gud ville säga
mig. Han sa: "Ja, det var ju bra." Men jag visste att han inte hade
fattat något.
Jag kämpade i många många år med att
förstå och försöka komma med lösningar, men det räckte inte. Jag älskade så
mycket så jag själv försvann. Jag var tvungen att bryta. Jag satsade på
nollkontakt - vilket är förutsättningen för att ha en chans till självkänsla!
Av olika anledningar så klarade jag inte att hålla fullständig nollkontakt, så
jag intog små doser av hans förakt även när jag hade lämnat. Men jag gjorde vad
jag kunde.
I de flesta fall behöver man professionell
hjälp med att knyta upp alla feluppfattningar ens partner har indoktrinerat en
att man har. Kommunen hade kuratorer som förklarade för mig hur det går till
när någon hjärntvättar en. Det var underbart med stödet och kunskapen och jag
fick små ljusglimtar. Jag tog också hjälp av psykoterapeut. Satsade pengar jag
egentligen inte hade. Men det var värt varenda krona. Terapeuten frågade vad
JAG tyckte om saker och ting. Men det var svårt för mig att svara på frågorna. Jag? Vem är jag? Vad tycker jag? Jag
hade levt så länge med att åsidosätta mig själv - och anpassa mig. Det tog ett
och ett halvt år av samtal. Jag tömde mig på alla elakheter som min man hade
placerat i mitt inre, och terapeuten frågade om min åsikt. Under lång tid hos
henne så försvarade jag honom automatiskt. Jag var så van. Hon fortsatte att
fråga mig om min åsikt. Det var en ny tid och jag började ta mina stapplande
steg. Skulle jag ha rätt till
min egen åsikt? Jo, det
skulle jag kanske... det fanns en möjlighet... Och om min åsikt var viktig för
mig, så skulle den alltså gälla hela min tillvaro... Kanske skulle jag också komma till
rätta med tröstätandet? Låg hemligheten till att bli fri från tvångsätandet i
att jag nu hade rätt till min egen åsikt?
Hans elaka kommentarer hade med åren i
trygghet börjat försvinna längre och längre bort från mig. För att jag hade mer
och mer nollkontakt. Så han inte kunde fortsätta att hålla hjärntvätten vid
liv.
Jag hade hunnit bli mycket arg också. Hur kunde han ta sig den rätten att
köra över mig!! Så jag kände
en drivkraft att göra saker som inte han tyckte om – vilket var precis det jag
tyckte om! Jag letade efter MIN åsikt i kläder, frisyr och vilka vänner som var
bra för mig. Och så prövade jag att göra det! Jag var som ett barn ute på svag
is, men isen HÖLL! Och då vågade jag göra fler saker som jag kände att de var
bra för mig. Som t.ex. att skriva ner händelser från mitt äktenskap. I början
kom tankarna: Vad skulle han
säga om han fick läsa detta?! Men när månaderna gick och blev till två
år så kände jag mig redo att stå för min åsikt om vårt äktenskap. Jag
publicerade min bok. Och med det så vande jag mig mer och mer vid att ha min
åsikt. Och när man säger sin åsikt så blir man liksom lite längre. Man sträcker
på sig. Och när man sträcker på sig så kan man liksom andas lite bättre. Man
ser längre fram. Tankarna blir ljusare.
Jag har börjat sträcka på mig - varje dag.
Och ler. Varje dag. Från hjärtat :-).
Kram på er!
